Novell ( En åter blick )
Satt och tittade lite bland mina pappren idag efter jobbet, hittade något väldigt intressant. En novell som jag skrev när jag gick i 2an på gymnasiet. Minns så väl när jag skrev den för den kändes så äkta för mig och berörde verkligen inom mig.
Här kommer den:
Jag står i mitt rum för sista gången. Jag ser mig omkring, och minns allt det vackra, allting som vi delade. Första gången vi träffade varandra satt vi i mitt rum på min havsblå soffa och sa att vi alltid skulle älska varandra, jag känner fortfarande lukten ifrån din grå bomullströja. Jag minns när vi var ute i solen och det började regna och vi delade samma paraply. När vi låg nära varandra och andades i samma rytmen. Alla de ord som jag kommer ihåg att du sa viskar fortfarande igenom väggarna. Men allting är borta! vad var det du och jag delade?
Det var inte bara du, det var en till, en som jag verkligen litade på. Det var hon, tjejen som jag lekte barbie med och gick och handlade lösgodis med på lördagar, Vi sov över hos varandra och tittade på vårt favoritprogram och åt va vårt godis . Men är den tiden förbi?
Mina ögon fylls av tårar, de rullar sakta ner ifrån min kind, känner att det är salt. Jag går långsamt fram till mitt fönster där det en gång hängde rosor som du hade givit mig, där min limegröna gardin har hängt, men nu är det bara tomt. Jag minns att jag alltid stod i fönstret och tittade ut när det var stjärnklar himmel, och min önskan var då att de som betydde mest i mitt liv skulle finnas där: evighet för mig.
En gång var vi alla tre hemma hos mig. Skulle se på en film vi hade hyrt. Det var då det hände! Min bästa vän blev min mardröm. Det som skrämde mig mest var att jag såg det med mina egna ögon. Smärtan satte sig djupt att jag ingenting skulle få veta innan, att det var nu jag skulle se allting själv, att jag var så dum att jag aldrig förstod något. Jag minns att jag alltid fick höra: det var inte meningen förlåt...
Men det som hände går inte att förlåta! Jag minns att jag såg två lyckliga människor, två människor som hade förstört mitt liv, såg allting rasa. Nu känns det som om jag lämnar alla minnen kvar i mitt rum, alla minnen är slut. Nu sätter jag punkt.
Min mor ropar där nere att vi måste åka, för nu är allting tomt i huset, till och med mitt hjärta. Jag litade på er, men jag skäms så över att jag alltid hade så fel.
Ella BF2c
Att en novell kan beröra ens hjärta något så otroligt...
Kramar Ella ♥
Här kommer den:
Jag står i mitt rum för sista gången. Jag ser mig omkring, och minns allt det vackra, allting som vi delade. Första gången vi träffade varandra satt vi i mitt rum på min havsblå soffa och sa att vi alltid skulle älska varandra, jag känner fortfarande lukten ifrån din grå bomullströja. Jag minns när vi var ute i solen och det började regna och vi delade samma paraply. När vi låg nära varandra och andades i samma rytmen. Alla de ord som jag kommer ihåg att du sa viskar fortfarande igenom väggarna. Men allting är borta! vad var det du och jag delade?
Det var inte bara du, det var en till, en som jag verkligen litade på. Det var hon, tjejen som jag lekte barbie med och gick och handlade lösgodis med på lördagar, Vi sov över hos varandra och tittade på vårt favoritprogram och åt va vårt godis . Men är den tiden förbi?
Mina ögon fylls av tårar, de rullar sakta ner ifrån min kind, känner att det är salt. Jag går långsamt fram till mitt fönster där det en gång hängde rosor som du hade givit mig, där min limegröna gardin har hängt, men nu är det bara tomt. Jag minns att jag alltid stod i fönstret och tittade ut när det var stjärnklar himmel, och min önskan var då att de som betydde mest i mitt liv skulle finnas där: evighet för mig.
En gång var vi alla tre hemma hos mig. Skulle se på en film vi hade hyrt. Det var då det hände! Min bästa vän blev min mardröm. Det som skrämde mig mest var att jag såg det med mina egna ögon. Smärtan satte sig djupt att jag ingenting skulle få veta innan, att det var nu jag skulle se allting själv, att jag var så dum att jag aldrig förstod något. Jag minns att jag alltid fick höra: det var inte meningen förlåt...
Men det som hände går inte att förlåta! Jag minns att jag såg två lyckliga människor, två människor som hade förstört mitt liv, såg allting rasa. Nu känns det som om jag lämnar alla minnen kvar i mitt rum, alla minnen är slut. Nu sätter jag punkt.
Min mor ropar där nere att vi måste åka, för nu är allting tomt i huset, till och med mitt hjärta. Jag litade på er, men jag skäms så över att jag alltid hade så fel.
Ella BF2c
Att en novell kan beröra ens hjärta något så otroligt...
Kramar Ella ♥
Kommentarer
Postat av: Ida
Den var jättefin novellen :)
Trackback
