ellaaa

Det skrämmer mig att vissa saker inte alls visade sig vara det man trodde att det var. När saker och ting sker och allt blir till ett helt annat perspektiv, det är då som man inser att det inte var som man trodde, det är då sanningen kommer fram. Inga ord behövs utan känslan är så djup och skärande så det är tillräckligt för att förstå, eller vad finns det att förstå?. Ord som cirkulerar till babbel utan mening och utan handling, helt utan känsla. Lever sig in i det som om det vore en dröm och tar lögnen med öppna armar... öppna armar till ett fruktansvärt slut. Vi kämpar för en plats, men med tiden glömmer man bort vem man är.


Så säg mig varför ska det vara så svårt att vara en ärlig individ?!

Varför ska det hela tiden finnas en vägg man ska ta sig egenom för att finna sanningen?, det ska småpratas och gömmas och komma med andra anledningar/ orsaker, vad ger det för resultat i slutet? Hur ska vi kunna lita på någon, allra helst de som står oss närmast våra hjärtan, om lögner ska vara resultatet, om vi ska leva i en lögn av att älska. Jag blir så ledsen och besviken på människor som betér sig på detta sätt ( inte till någon speciell) utan allmänt varför ska vi ens acceptera att det ska finnas till på detta sätt?!

Tänk istället som så att om det var tvärtom, skulle just du vilja leva på detta sätt? Det du drabbar till någons annans hjärta skulle du själv vilja känna den smärtan?... Skulle du vilja vara den som känner sig rädd och helt oälskad, rädslan för att aldrig få veta sanningen. Livet handlar om att vi ska vara ärliga emot varandra, vi ska våga lita på varandra, men jag kan ärligt säga att jag har på senare tid haft väldigt svårt att lita på andra, känslan av att tro på något, hoppas och le, sanningen är den det finns inget där emellan att se. Inget behövs sägas och det finns inget att förstå.


Tänkte ta upp några alternativ

En person som du blir intresserad av visar sig vara någon annan, en stor lögn med andra ord. Allt personen i sig ville var bara att få än i säng. Varför ens då visa sig vara någon annan, när de ändå bara sårar i slutet. personen har fått sitt och är nöjd, besviken och äcklad i den andres perspektiv.

Personer som är otrogna är något som inte alls existerar i min värld! Jag blir så äcklad, arg, ledsen och tom inom mig. Tanken av att kunna ens gå bakom sin kärastes rygg, att gå till någon annan för att njuta och sedan komma hem till sin kära för att älska. Det är fruktansvärt!

Varför välja sitt liv som en lögn när man kan välja att göra sitt liv till ärlighet...

Jag hoppas att allt fler inser att vi ska vara ärliga, att det är en individs uppgift. Ärligheten varar längst kom ihåg det, och jag tror på att alla skulle må mycket bättre om vi talade sanning ifrån början. Låt saker och ting aldrig gå för långt, det sårar och hjärtat faller mer och mer isär, både jag och ni vet att ingen vill leva såhär!

Hellre sårad av en sanning än lycklig för en lögn!